Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/286

Den här sidan har korrekturlästs

282

kinder nästan doldes under massan av mörka, glänsande lockar, som i oordning föllo ned på hennes axlar. »Men det finns en, som aldrig förr än nu känt tyngden av himmelns misshag. Hon är dotter till en gammal och svag man, vars dagar äro nära sitt slut. Hon har många många, som älska henne och ha sin fröjd i henne, och hon är allt för god, allt för dyrbar att bli ett offer för denna usling.»

»Jag vet, att blekansiktena äro en stolt och hungrig ras», sade Tamenund. »Jag vet, att de icke allenast göra anspråk på att besitta jorden, utan även påstå, att den lägste av deras färg är för mera än en sachem[1] bland de röda männen. Hundarna och kråkorna bland deras stammar», fortfor den gamle hövdingen ivrigt utan att ge akt på hur djupt han sårade sin åhörarinna, vars huvud nästan trycktes till jorden, »skulle skälla och kraxa, om man ville, att de i sina hyddor skulle taga en kvinna, vars blod ej vore av snöns färg. Men må de ej skryta allt för högt inför Manitu. De kommo in i landet vid den uppgående solen och torde ännu kunna drivas ut vid den nedgående solen. Jag har ofta sett gräshopporna beröva träden deras löv, men blomningens tid har alltid återkommit.»

»Det är så, men varför är det oss ej tillåtit att utforska», sade Cora, i det hon drog ett djupt andetag och, liksom vaknande upp ur ett drömlikt tillstånd, lyfte upp ansiktet och skakade tillbaka slöjan från de lågande ögonen, som talade ett annat språk än hennes dödsbleka drag. »Här finns en fånge till, som ännu inte blivit förd inför dig; hör honom tala, innan du låter huronen draga bort i triumf.»

Då en av Tamenunds följeslagare märkte, att denne såg sig om med tveksam blick, sade han:

»Det är en orm, ett rödskinn i tjänst hos yengees. Vi förvara honom för att föra honom till pinopålen.»

»Låt honom komma», sade den vise.

Därpå sjönk Tamenund åter ned på sin plats, och medan de unga männen gingo för att utföra hans enkla befallning, rådde en tystnad så djup, att löven, som vajade för den lätta morgonbrisen, tydligt hördes prassla i den kringliggande skogen.


  1. Hövding.