XXVII.
SKÖLDPADDAN.
Tystnaden fortfor ostörd av varje mänskligt ljud under många ängsliga minuter, till dess slutligen den böljande hopen öppnades och åter tillslöt sig och Unkas stod där i den levande kretsen. Allas ögon fästes nu i tyst beundran på fångens resliga, smidiga och felfria gestalt. Men varken den omgivning, i vilken han befann sig, eller den uppmärksamhet han ådrog sig förmådde på minsta sätt rubba den unge mohikanens självbehärskning. Han kastade en kall och granskande blick på alla sidor omkring sig och mötte därvid det starka uttryck av fiendskap, som fördystrade hövdingarnas ansikten, med samma lugn, som barnens nyfikna ögonkast. Men när hans blick under denna skarpa och högdragna granskning slutligen nådde Tamenunds gestalt, fängslades hans ögon där, som om han redan hade glömt alla andra föremål. Därpå gick han med långsamma och ljudlösa steg uppför planen och tog plats omedelbart framför den vises fotapall. Där stod han obemärkt, ehuru själv skarpt aktgivande, till dess en bland hövdingarna gjorde den gamle uppmärksam på hans närvaro.
»Med vad tungomål talar fången till Manitu?» frågade patriarken utan att öppna ögonen.
»Liksom sina fäder med en delawares tungomål», svarade Unkas.
Vid detta plötsliga och oväntade tillkännagivande gick genom hopen ett dämpat, hotfullt gny, ej olikt ett lejons rytande, när det blivit retat — ett fruktansvärt förebud till dess kommande rysliga vrede. Verkan av hans svar var lika stark på den vise, fastän den yttrade sig på annat sätt. Han lade ena handen över ögonen liksom för att utestänga minsta skymt av en så skamlig anblick, under det han i sin låga, djupa strupton upprepade det ord han nyss hade hört:
»En delaware! Jag har levat för att se lenapernas stammar drivas från sina rådseldar och skingras som sprängda hjortflockar kring irokesernas kullar. Jag har sett ett
