284
främmande folks yxor hugga bort skogen från de dalar, som himmelens vindar hade skonat. Vilddjuren, som springa på bergen, och fåglarna, som flyga över träden, har jag sett bo i människors hyddor, men aldrig förr har jag funnit en delaware så låg och usel, att han likt en giftig orm krupit in i sitt folks läger.»
»Sångfåglarna ha öppnat sina näbbar, och Tamenund har hört deras sång», svarade Unkas med sin musikaliska stämmas vekaste tonfall.
Den vise ryckte till och böjde huvudet åt sidan liksom för att uppfånga de i luften darrande tonerna av en förbifarande melodi.
»Drömmer Tamenund?» utropade han. »Vilken röst ljuder i hans öron? Ha vintrarna flyktat? Skallsommaren återvända till lenapernas barn?»
En högtidlig och vördnadsfull tystnad följde på detta osammanhängande utbrott från delawareprofetens läppar. Hans folk tolkade villigt hans obegripliga yttranden såsom ett av de hemlighetsfulla samtal han ansågs så ofta hålla med en högre vishet, och man avvaktade med hemlig bävan uppenbarelsens slut. Efter lång och tålig väntan vågade emellertid en av de äldre männen, som märkte, att den vise hade förlorat minnet för det som förehades, åter påminna honom om fångens närvaro.
»Den falske delawaren bävar av fruktan att få höra Tamenunds ord», sade han. »Det är en hund, som tjuter, då yengees visa honom ett spår.»
»Och ni», svarade Unkas, i det han såg sig omkring med bister blick, »ni äro hundar, som gnälla, när fransmannen kastar åt er avskrädet från sin hjort.»
Tjugu knivar blänkte i luften och lika många krigare rusade upp vid denna bitande och kanske förtjänta tillrättavisning; men en vink från en bland hövdingarna undertryckte utbrottet av deras vrede och återställde lugnet till det yttre. Men detta hade kanske ej fallit sig så lätt, om icke en åtbörd av Tamenund hade antytt, att han åter ämnade tala.
»Delaware», återtog den vise, »föga är du värd ditt namn. Mitt folk har ej sett en klar sol under många vintrar, och den krigare, som övergiver sin stam, när den är dold i
