var ett par damasker av bockskinn, som snördes på sidorna och voro ombundna ovanför knäna med hjortsenor. En kulpung och ett kruthorn fullständigade hans personliga utrustning, varjämte en bössa av ansenlig längd, det farligaste av alla skjutvapen, enligt vad de insiktsfullare vites kunskaper hade lärt dem, stod lutad mot ett ungträd i närheten. Jägaren eller kunskaparen, vilketdera han nu månde vara, hade små livliga, skarpa och oroliga ögon, som, under det att han talade, spejade omkring på alla sidor om honom, liksom om de sökte något villebråd eller misstänkte, att någon lurande fiende plötsligt skulle närma sig. Oaktat dessa tecken av en till vana övergången misstänksamhet voro hans anletsdrag icke blott fria från allt, som tydde på svek, utan buro även i det ögonblick, då han föreställes läsaren, ett uttryck av barsk ärlighet.
»Till och med era sägner avgöra frågan till min förmån, Chingachgook», sade han på det språk, som var känt för alla infödingar, vilka fordom bebodde landet mellan floderna Hudson och Potomac och vilket vi till läsarens bästa skola fritt översätta, på samma gång vi försöka bevara något av såväl personens som språkets egenomligheter. »Dina fäder kommo från den nedgående solen och gingo över den stora floden, bekrigade traktens folk och intogo landet, under det att mina kommo från morgonrodnaden över det stora, salta vattnet och gjorde sitt verk till stor del efter det föredöme, som dina fäder givit dem. Må sedan Gud avgöra frågan oss emellan och vänner spara sina ord!»
»Mina fäder kämpade med den nakna röda mannen», genmälde indianen bistert på samma språk. »Finns det inte någon skillnad, Falköga, mellan krigarens pil med stenspets och den kula, varmed du dödar?»
»Det finns gott förstånd hos en indian, fastän naturen skapat honom med rött skinn», sade den vita mannen med en skakning på huvudet, liksom om detta vädjande till hans rättvisa icke hade skett förgäves. För ett ögonblick tycktes han anse sig ha dragit det kortaste strået, men därpå återvann han fattningen och besvarade sin vederdelomans invändning så gott hans begränsade kunskaper tilläto: »Jag är ingen lärd man och frågar föga
