sagamore! Sägen mig, I delawarer, har Tamenund sovit under hundra vintrar?»
Den stilla och djupa tystnad, som följde på dessa ord, bevisade tillfyllest den med bävan blandade vördnad, varmed folket mottog patriarkens yttrande. Ingen vågade svara, ehuru alla under andlös väntan lyssnade efter vad som skulle följa. Men Unkas såg honom i ansiktet med ett älsklingsbarns ömhet och vördnad och dristade sig på grund av sin egen höga och erkända rang att svara.
»Fyra krigare av hans ätt ha levat och dött, sedan Tamenunds vän förde sitt folk till strid», sade han. »Sköldpaddans blod har runnit i många hövdingars ådror, men alla ha återvänt till Jorden, varifrån de kommo, utom Chingachgook och hans son.»
»Det är sant, det är sant», återtog den vise, då en blixtsnabb hågkomst förstörde alla hans ljuva inbillningsfoster och på en gång åter bragte honom till medvetande om sitt folks verkliga historia. »Våra visa män ha ofta sagt, att två krigare av den oförändrade stammen funnos på yengees' kullar; varför ha deras platser vid delawarernas rådseld så länge varit tomma?»
Vid dessa ord lyfte den unge mannen upp huvudet, som han fortfarande av vördnad hållit något nedböjt, och i det han höjde rösten, så att den kunde höras av mängden, yttrade han högt liksom för att en gång för alla förklara sin familjs handlingssätt:
»En gång sovo vi där vi kunde höra den salta sjön tala i sin vrede. Då voro vi landets härskare och sagamorer. Men när ett blekansikte visade sig vid varje bäck, följde vi hjorten tillbaka till vårt folks flod. Delawarerna voro borta. Få krigare av dem alla hade stannat kvar för att dricka av den ström de älskade. Då sade mina fäder: ’Här skola vi jaga. Flodens vatten går tillbaka till den salta sjön. Om vi begiva oss mot den nedgående solen, skola vi finna strömmar, som löpa till de stora sjöarna med sött vatten; där skulle en mohikan dö, liksom havets fiskar dö i de klara källorna. När Manitu är redo och säger: kommen! skola vi följa floden till havet och återtaga vår egendom.’ Sådan, I delawarer, är Sköldpaddans barns tro. Våra ögon äro riktade på den uppgående men ej på den nedgående solen.
