288
Vi veta, varifrån hon kommer, men vi veta ej, vart hon går. Det är nog.»
Lenaperna lyssnade till hans ord med all den vördnad, som vidskepelsen kan ingiva, och funno en hemlig tjuskraft även i det bildrika språk, varpå den unge sagamoren meddelade sina tankar. Unkas själv iakttog uppmärksamt verkningarna av sin korta förklaring och lade småningom bort sin myndiga min och ton, då han fann, att hans åhörare voro nöjda. När han därpå lät sina blickar sväva bort över den tysta hop, som trängdes kring Tamenunds upphöjda säte, varsnade han först den fängslade Falköga. Då lämnade han skyndsamt sin plats, banade sig väg till sin väns sida och skar av läderremmarna med ett snabbt och kraftigt snitt av sin kniv, varpå han vinkade åt hopen att draga sig undan. Indianerna lydde under tystnad och stodo snart åter ordnade i en krets, liksom innan han visade sig bland dem. Unkas fattade därpå kunskaparen vid handen och ledde honom fram till patriarkens fötter.
»Fader», sade han, »se på detta blekansikte. En rättrådig man och en vän till delawarerna.»
»Är han en son av Maquon?»
»Icke så. Han är en krigare, känd av yengees och fruktad av maquaerna.»
»Vilket namn har han förvärvat genom sina bedrifter?»
»Vi kalla honom Falköga», sade Unkas, med begagnande av delawarebenämningen, »ty hans syn sviker aldrig. Mingoerna känna honom bättre därigenom att han ger deras krigare döden; för dem är han Långa Bössan.»
»La longue Carabine!» utropade Tamenund, i det han öppnade ögonen och strängt betraktade kunskaparen. »Min son har icke gjort väl i att kalla honom vän.»
»Så kallar jag den, som bevisar sig vara en sådan», svarade den unge hövdingen med stort lugn men med bestämd min. Om Unkas är välkommen bland delawarerna, då befinner sig Falköga hos sina vänner.»
»Blekansiktet har slagit mina unga män; hans namn är stort för de slag han tillfogat lenaperna.»
»Om en mingo har viskat något sådant i delawarens öra, har han endast bevisat, att han är en sjungande fågel», sade kunskaparen, som nu ansåg det vara tid att försvara
