sig för så kränkande beskyllningar och därvid begagnande den mans språk, som han talade till, fastän han lämpade sina indianska uttryckssätt efter sina egna personliga föreställningar. »Att jag har slagit maquaerna, är jag den siste att förneka, slagit dem till och med vid deras egna rådseldar; men att min hand någonsin med vett och vilja skadat en delaware, detta står i strid med hela mitt sinnelag, som är vänskapligt mot dem och allt, som tillhör deras folk.»
Ett dämpat bifallsrop hördes bland krigarna, som utbytte blickar med varandra liksom för att antyda, att de nu först började inse sitt misstag.
»Var är huronen?» frågade Tamenund. »Har han täppt till mina öron?»
Magua vars känslor under det uppträde, varur Unkas avgått med segern, lättare kunna tänkas än beskrivas, besvarade nu kallelsen med att djärvt stiga fram mitt för patriarken.
»Den rättvise Tamenund skall ej behålla, vad en huron har lånat honom», sade han.
»Säg mig, son av min broder», återtog den vise, i det han såg bort från Le Subtils dystra ansikte och med glädje riktade blicken på Unkas' vänligare drag, »har främlingen en erövrares rätt över dig?»
»Nej, han har det icke. Pantern kan gå i snaror, utsatta av kvinnor, men han är stark och förstår att springa genom dem.
»Och La longue Carabine?»
»Skrattar åt mingoerna. Gå, huron, och fråga dina kvinnor, vad färg en björn har!»
»Och främlingen och den vita flickan, som tillsammans kommo till mitt läger?»
»Borde vandra på en öppen stig.»
»Och kvinnan, som huronen lämnade hos mina krigare?»
Unkas svarade ej.
»Och kvinnan, som mingon förde till mitt läger?» upprepade Tamenund allvarligt.
»Hon är min!» utropade Magua, i det han triumferande knöt näven åt Unkas. »Mohikan, du vet, att hon är min.»
»Min son är tyst, sade Tamenund och försökte läsa ut-
