Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/297

Den här sidan har korrekturlästs
293

lorat honom ur sikte i mitt värsta trångmål, och tänk själv någon gång på mig, när du är ute på ett lyckligt spår. För övrigt kan du lita på, min gosse, att vare sig det finns en himmel eller två, finns i den andra världen en stig, på vilken hederliga män kunna råkas igen. Du finner bössan på det ställe, där vi gömde den; tag den och behåll den som ett minne av mig. Och hör på, gosse, eftersom dina naturliga anlag inte neka dig att hämnas, kan du gärna begagna den en smula frikostigt på mingoerna; det torde lindra din sorg över förlusten av mig och göra dig lättare till sinnes — Huron, jag antager ditt anbud. Släpp kvinnan, jag är din fånge.»

Ett undertryckt men dock tydligt bifallssorl gick genom hopen, när den hörde detta ädelmodiga anbud, och till och med de bistraste bland delawarekrigarna lade i dagen sin tillfredsställelse över det mannamod, varom den tillämnade uppoffringen bar vittne. Magua stannade, och under ett enda ångestfullt ögonblick syntes han tveka. Men sedan han därpå kastat en blick på Cora, i vilken grymhet och beundran voro på ett sällsamt sätt blandade, stod hans beslut oryggligt fast.

Med ett kast på huvudet gav han till känna sitt förakt för anbudet och sade med stadig och lugn röst:

»Le Renard subtil är en stor hövding, han har endast ett sinnelag. Kom», tillade han, i det han allt för förtroligt lade handen på sin fånges axel för att driva på henne. »En huron är ingen pratmakare; vi skola gå.»

Flickan drog sig undan med stolt, kvinnlig tillbakadragenhet och hennes mörka ögon lågade, på samma gång hennes djupt kända ovilja kom det heta blodet att skjuta upp ända till hårfästet.

»Jag är er fånge och skall, när tiden är inne, följa er, vore det också till min död, men allt våld är onödigt», sade hon kallt, varpå hon omedelbart vände sig till Falköga och tillade: »Ädelmodige jägare, jag tackar er av hela min själ. Ert anbud är gagnlöst, och inte heller kunde jag ha antagit det; men ni kan ändå vara mig till tjänst, och detta ännu mera än på det sätt, som er egen ädla avsikt var. Se till denna förkrossade, tillintetgjorda flicka, min syster. Övergiv henne inte, förrän ni avlämnat henne i civiliserade