»Stopp» utropade Falköga, i det han grep Heyward i armen och höll honom kvar med våld. »Ni känner inte den avgrundsandens list. Han skulle locka er i ett bakhåll och döda er.»
»Huron», inföll Unkas, som böjande sig för sitt folks stränga seder och bruk hade inskränkt sig till att uppmärksamt och allvarligt höra på allt, som försiggick, »delawarernas rättvisa kommer från Manitu. Se på solen! Hon är nu i de övre grenarna på granen där. Din stig är kort och öppen. När hon synes över träden, skola män vara dig i spåren.»
»Jag hör en kråka kraxa!» utropade Magua med ett hånfullt skratt. »Bort!» fortfor han och knöt näven åt hopen, som långsamt öppnade sig för att släppa fram honom. »Var äro delawarernas kjolar? Må de sända sina pilar och bössor till wyandoterna, så skola de få villebråd att äta och majs att odla. Hundar, kaniner, tjuvar, jag spottar på er!»
Hans avskedssmädelser åhördes under gravlik, olycksbådande tystnad, och med dessa bitande ord på tungan begav sig den triumferande Magua oantastad till skogen, följd av sin värnlösa fånge och skyddad av den indianska gästfrihetens okränkbara lagar.
XXVIII.
DELAWARERNA TÅGA UT.
Så länge deras fiende och hans offer ännu voro i sikte, stod hopen orörlig, liksom fasttrollad på platsen av någon mot huronerna vänskapligt sinnad, övernaturlig makt. men i samma ögonblick som han försvann, försattes den av vilda och mäktiga lidelser i den häftigaste rörelse. Unkas stod kvar på sin upphöjda plats och höll ögonen fästa på Coras gestalt, till dess färgerna i hennes dräkt smälte tillsammans med skogens lövverk, varpå han steg ned, tyst begav sig genom hopen och försvann i den hydda han nyss hade lämnat. Några av de allvarligare och mera
