296
uppmärksamma krigarna, som hade varsnat de blixtar av vrede, som ljungade ur den unge hövdingens ögon, då han gick förbi dem, följde honom till den plats han valt för att övertänka saken. Därpå fördes Tamenund och Alice bort, och kvinnor och barn fingo befallning att skingra sig. Under den betydelsefulla timme, som nu följde, liknade lägret en kupa full av oroliga bin, som endast väntade på, att deras ledare skulle visa sig och föregå med sitt exempel, för att företaga en lång och viktig utflykt.
Slutligen trädde en ung krigare ut ur Unkas' hydda, begav sig långsamt med ett slags högtidlig marsch fram till en dvärgtall, som växte i klyftan på bergplatån, och rev barken av dess stam, varpå han utan att säga ett ord, återvände dit, varifrån han kommit. Han följdes snart av en annan, som berövade trädet dess grenar och lämnade det som en naken och kal stam. En tredje målade stolpen med strimmor av mörkröd färg. Allt detta utgjorde antydningar om fientliga avsikter hos folkets ledare och mottogs av männen utanför under dyster och olycksbådande tystnad. Äntligen visade sig mohikanen själv, avklädd hela sin rustning med undantag av gördeln och benbeklädnaden och med ena hälften av sina välbildade anletsdrag dold under ett hotande moln av svart färg.
Unkas begav sig med långsam och värdig gång till stolpen, kring vilken han genast började röra sig i en krets, med avmätta steg, ej olika en forntida dans, på samma gång han höjde rösten och sjöng sin vilda oregelbundna stridssång. Dess toner tolkade de mänskliga ljudens ytterligheter, i det att de stundom voro vemodiga och högst klagande, så att de till och med kunde tävla med fågelsång, stundom åter genom plötsliga och överraskande övergångar blevo så djupa och kraftiga, att de kommo åhörarna att darra. Orden, som voro få och ofta upprepades, övergingo småningom från ett slags åkallan eller bönesång till det högsta väsendet till en antydan om krigarens uppsåt, varpå de slutade, liksom de börjat, med ett erkännande av sångarens eget beroende av den Store Anden. Om det vore möjligt att översätta det innehållsrika och melodiska språk, varpå han uttryckte sig, skulle kvädet lyda ungefär på följande sätt:
