Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/305

Den här sidan har korrekturlästs
301

tillbaka, när de funno sig upptäckta. Delawarerna följde dem på tillräckligt avstånd från sitt eget läger och gjorde därpå halt i avvaktan på ytterligare order, då de fruktade att möjligen bli lockade i ett bakhåll. Som båda parterna höllo sig gömda, var skogen nu åter så tyst och stilla, som den en mild sommarmorgon under djup enslighet kan vara.

Unkas sammankallade nu sina hövdingar och fördelade sin styrka. Falköga erhöll befälet över tjugu i likhet med honom själv raska, dugliga och beslutsamma män. Även åt Heyward erbjöds ett liknande befäl, men han avböjde och förklarade sig i stället villig att tjäna som frivillig vid kunskaparens sida. Sedan denna sak blivit ordnad, utsåg den unge mohikanen några infödda hövdingar att fylla åtskilliga ansvarsfulla poster, och som det nu led på tiden, gav han befallning att bryta upp. Han åtlyddes med glädje men under tystnad av mer än tvåhundra man.

De ryckte in i skogen utan att på något sätt ofredas, och icke heller mötte de någon levande varelse, som kunde vare sig oroa dem eller ge dem de upplysningar de behövde, förrän de stötte på sina egna kunskapares tillhåll. Här kommenderades halt, och hövdingarna samlades för att hålla en »viskande rådplägning». Därvid framlades åtskilliga fälttågsplaner, ehuru ingen var av beskaffenhet att motsvara den eldige anförarens önskningar. Hade Unkas följt sina egna böjelser, skulle han utan uppskov ha fört sina följeslagare till anfall och vågat allt för stridens ögonblickliga utgång; men ett sådant tillvägagångssätt skulle ha stått i strid med hans landsmäns alla fäderneärvda vanor och åsikter. Han nödgades därför iakttaga en försiktighet, som han i sin närvarande sinnesstämning förbannade, och lyssna till råd, som gjorde hans eldiga själ ursinnig vid det livliga minnet av Coras fara och Maguas oförsynthet.

När denna överläggning hade fortgått under några minuter utan något tillfredsställande resultat, sågs en ensam person närma sig från fiendens sida med så stor och synbar brådska, att man antog honom möjligen vara en budbärare, utskickad med fredsförslag. Men när främlingen hade hunnit fram på ett par hundra fots avstånd från den naturliga betäckning, bakom vilken delawarernas