Unkas och Heyward, den förre i spetsen, sprungo på otroligt kort tid över klippor, bråddjup och hinder, som vid ett annat tillfälle och under andra förhållanden skulle ha ansetts nästan omöjliga att övervinna. Till sin glädje sågo de att de hastigt vunno på huronerna, som måste nästan släpa med sig Cora.
»Stanna, wyandothund! En delawareflicka ropar till dig att stanna!» skrek Unkas och skakade sin blanka tomahåk mot Magua.
»Jag vill inte gå längre!» ropade Cora, i det hon plötsligt stannade på ett klipputsprång, som hängde över en djup avgrund icke långt från bergets topp. »Döda mig, om du har lust, avskyvärda huron, men jag vill inte gå längre.»
Maguas två följeslagare, som förde flickan mellan sig, voro genast färdiga att lyfta sina tomahåker, men Magua hejdade dem. Efter att ha vridit vapnen ur sina kamraters händer och kastat dem ned i bråddjupet drog huronhövdingen sin kniv och vände sig till fången med en blick full av stridiga, vilda lidelser.
»Kvinna, välj mellan Le Subtils wigwam eller hans kniv!» sade han.
Cora såg ej på honom utan sjönk ned på knä, lyfte upp ögonen, sträckte armarna mot himmelen och sade med ödmjuk men på samma gång förtröstansfull röst:
»Min Gud, mitt liv är i dina händer! Gör med mig vad du för gott finner!»
»Kvinna, välj!» upprepade Magua hest, under det han förgäves sökte uppfånga en blick från hennes klara och strålande ögon.
Men Cora varken hörde eller gav akt på hans uppmaning. Huronen skälvde i hela kroppen och höjde armen men lät den sjunka ned igen, liksom om han icke kunde besluta sig. Ännu en gång kämpade han med sig själv och lyfte åter det skarpa vapnet; men i samma ögonblick hördes ett genomträngande skrik ovanför dem, och Unkas sågs från en fruktansvärd höjd taga ett ursinnigt språng ned på klippavsatsen. Magua ryggade ett steg tillbaka och en av hans följeslagare begagnade detta tillfälle att stöta sin egen kniv i flickans bröst.
Huronen rusade som en tiger mot sin brottsliga kamrat,
