318
rop eller segersånger hördes. Den sist efterblivne hade återvänt från sitt grymma uppdrag endast för att lägga ifrån sig de ohyggliga sinnebilderna av sitt blodiga kall och instämma i sina landsmäns klagan såsom ett av olyckan hemsökt folk. Stolthet och övermod hade lämnat rum för ödmjukhet, de vildaste mänskliga lidelser hade redan efter trätts av de djupaste och mest otvetydiga yttringar av sorg.
Hyddorna voro övergivna, men ett brett bälte av allvarliga ansikten omgav ett ställe i deras närhet, dit allt, som ägde liv, hade begivit sig och där alla nu voro samlade under djup och hemsk tystnad. Ehuru personer av varje stånd och ålder och av båda könen hade slutit sig tillsammans för att bilda denna levande mur, besjälades de av en och samma känsla. Varje öga var fäst på medelpunkten av denna krets, som inneslöt föremål av så stort och allmänt intresse.
Sex delawareflickor, vilkas långa, mörka hårmassor fritt böljade ned över axlar och bröst, stodo avskilda från de andra och gåvo ej annat tecken till liv, än att de då och då strödde ljuvt doftande örter och skogsblommor på en bädd av välluktande växter, på vilken under ett bårtäcke av indianska tyger vilade allt det, som nu återstod av den varmblodiga, själsstora och ädelsinnade Cora. Hennes kropp var insvept i en mängd omhöljen av samma enkla beskaffenhet, hennes ansikte var för alltid dolt för mänskliga blickar. Vid hennes fötter satt den tröstlöse Munro. Den gamle mannens huvud var djupt nedböjt i tvungen undergivenhet för detta försynens hårda slag, men en stum smärta kämpade i hans rynkiga ansikte, som nästan doldes av de grå lockarna, som oordnade föllo ned över hans tinningar. Bredvid honom stod Gamut med sitt ödmjukt böjda huvud blottat för solstrålarna, under det att hans kringirrande, bedrövade blickar tycktes dela sin uppmärksamhet mellan den lilla sångboken, som innehöll så många på föråldrat och besynnerligt sätt framställda, men fromma och heliga tankar, och den varelse, som han i sitt stilla sinne längtade att få meddela all den tröst han kunde. Även Heyward stod i närheten, stödd mot ett träd, och bemödade sig att undertrycka de utbrott av sorg, som det fordrades hela hans manlighet att hålla tillbaka.
