324
ostört få blicka på de drag, han så länge älskat och som nu för alltid skulle döljas för hans syn.
När begravningshögtidligheterna hade hunnit så långt, steg en för sina vapenbragder och särskilt för sina tjänster under den nyss utkämpade striden mycket berömd krigare, en man med sträng och allvarlig hållning, långsamt fram ur hopen och ställde sig bredvid den döde.
»Varför har du lämnat oss, du wapanachkernas stolthet?» talade han till Unkas' döva öron, som om det kallnade stoftet ännu hade bevarat en levande människas förmögenheter. »Din tid har varit kort som solens, när hon ännu befinner sig bland träden, men du har strålat härligare än hennes ljus vid middagstiden. Du har gått bort, ungdomlige krigare, men hundra wyandoter hålla på att undanröja törnena på din stig till andarnas värld. Vem trodde väl, när han såg dig i striden, att du kunde dö? Vem har väl före dig visat Uttawa vägen till kamp? Dina fötter voro som Örnens vingar, dina armar tyngre än grenarna som falla från furan, din röst lik Manitus, när han talar i molnen. Uttawas tunga är svag och hans hjärta allt för tungt», tillade han och såg sig omkring med vemodig blick. »Wapanachkernas stolthet, varför har du lämnat oss?»
Efter honom följde andra i tur och ordning, tills de flesta av stammens mera framstående och begåvade män i tal eller sång hade prisat den bortgångne. När alla hade slutat, rådde åter djup och andlös tystnad på platsen.
Då öppnade Chingachgook läpparna och gjorde ett försök att stämma upp sin sorgesång. Men sinnesrörelsen var honom övermäktig, hans toner voro nästan ohörbara och dogo snart bort. Hans läppar slöto sig åter och han satt tyst kvar på sin plats, där han med sina stirrande ögon och sin orörliga gestalt liknade en varelse, som hade blivit skapad med en människas yttre form men utan hennes själ.
En av de äldre hövdingarna gav nu ett tecken åt kvinnorna, som stodo tätt samlade kring Coras lik. Då lyfte flickorna upp båren i jämnhöjd med sina huvuden och gingo med långsamma och avmätta steg, i det de sjöngo ännu en ljuv, dämpad och klagande sång till den avlidnas ära. Gamut, som hade noga givit akt på de högtidliga bruk,
