som han ansåg så hedniska, lutade sig nu ned över Munro, som satt omedveten om allt det som försiggick, och viskade:
»De gå bort med ert barns stoft; skola vi inte följa med och se till, att det får en kristlig begravning?»
Munro spratt till, som om domsbasunen ljudit i hans öron, och kastade en ängslig och hastig blick omkring sig, varpå han steg upp och följde det enkla tåget med en krigares hållning, fastän nedtryckt av en faders djupa smärta. Hans vänner slöto sig tätt till honom med en sorg, som var för djup att endast kallas deltagande, och även den unga fransmannen slöt sig till liktåget med ett uttryck som om han kände sig djupt rörd över en så älsklig varelses för- tidiga och sorgliga bortgång.
Det ställe, som hade blivit utvalt till Coras grav, utgjorde en liten kulle, där en dunge av unga och frodiga tallar växte och bredde en vemodig, gravlik skugga över platsen. Då flickorna kommo fram dit, satte de ned sin börda och stodo en stund och väntade med vanligt tålamod och medfödd blygsamhet på något tecken att de, vilkas känslor närmast berördes, voro nöjda med anordningen. Slutligen sade kunskaparen, som ensam förstod deras vanor, på deras eget språk:
»Mina döttrar ha gjort väl; de vita männen tacka dem.»
Nöjda med denna försäkran, skredo nu flickorna till att lägga ned liket i en händigt och icke utan smak förfärdigad kista av näver, varpå de sänkte ned den döda i hennes sista mörka boning. Graven skottades igen och den uppgrävda jorden doldes med löv, mossa och dylikt på samma enkla och tysta sätt. Men när de milda varelser, som visat den döda dessa väntjänster, så till vida hade fullgjort sin sak, syntes de tveka om de vågade gå längre. Då tilltalade kunskaparen dem åter och sade:
»Mina unga kvinnor ha gjort nog. Ett blekansiktes ande behöver ej föda eller kläder, ty hans uppgift rättar sig efter den himmel, som tillhör hans färg. Jag ser», tillade han och kastade en blick på David, som gjorde sin bok i ordning för att stämma upp en helig sång, »att en, som bättre känner till de kristnas bruk, ämnar tala.»
Kvinnorna drogo sig ödmjukt åt sidan, och från att ha varit de förnämsta handlande personerna blevo de nu
