fälle av så allmänt deltagande att få höra något särskilt trösterikt och uppbyggligt. Medveten om folkets önskningar, uppbjöd den allvarliga krigaren all sin förmåga av självbehärskning. Han lyfte upp sitt ansikte, som han förut hållit dolt i sin mantel, och såg sig omkring med stadig blick. Hans fast slutna och uttrycksfulla läppar öppnades, och för första gången under de långa ceremonierna lät hans röst höra sig på fullt tydligt sätt.
»Varför sörja mina bröder?» sade han, i det han betraktade den mörka hop av djupt nedstämda krigare, som omgav honom. »Varför gråta mina döttrar över att en ung man har gått till de sälla jaktmarkerna, en hövding levat ut sin tid med ära? Han var god, han var plikttrogen, han var tapper. Vem kan förneka det? Manitu behövde en sådan krigare, och han har kallat bort honom. Vad beträffar mig, Unkas' son och fader, är jag en avkvistad tall på blekansiktenas röjning. Min ätt har gått bort från den salta sjöns stränder och delawarernas kullar. Men vem kan säga, att min stams orm har förgätit sin visdom. Jag är ensam…»
»Nej, nej», avbröt Falköga, som hade betraktat sin väns stränga drag med deltagande blickar och en självbehärskning liknande dennes men nu inte kunde uthärda längre, »nej, sagamore, icke ensam. Vår färg och våra anlag må vara olika, men Gud har likväl satt oss att vandra på samma stig. Jag har ingen släkt och kan också i likhet med dig säga, att jag icke har något folk. Han var din son, ett rödskinn av naturen, och det är sant, att ni stodo varandra närmare, vad blodet beträffar; men om jag någonsin glömmer den gossen, som så ofta kämpat vid min sida i krig och sovit vid min sida i fred, må då även han, som skapat oss alla, hurudan än vår färg och våra anlag må vara, glömma mig! Gossen har lämnat oss för en tid, men, sagamore, du är ej ensam.
Chingachgook tryckte den hand, som kunskaparen i sina varma känslor räckte honom över den nyss igenskottade graven och i denna vänskapsfulla ställning lutade de båda sträva och oförskräckta skogsmännen sina huvuden tillsammans, under det att varma tårar föllo till deras fötter och vattnade Unkas' grav likt fallande regndroppar.
