Den här sidan har korrekturlästs
330
Mitt under den vördnadsfulla tystnad, varmed ett sådant känsloutbrott måste mottagas, då det kom från traktens mest berömda krigare, höjde Tamenund sin röst för att bjuda folket skingra sig.
»Det är nog», sade han. »Gån, lenapers barn! Manitus vrede har ännu ej lagt sig. Varför skulle Tamenund dröja längre? Blekansiktena äro herrar över jorden, och de röda männens tid har ännu ej återkommit. Min dag har varit för lång. Om morgonen såg jag Sköldpaddans söner lyckliga och starka, och dock har jag, innan aftonen kommit, levat för att se den siste krigaren av mohikanernas visa ätt.»
