fadern. »Tror han inte, att en jägare, som ser en del av ett djur, kan säga, var den övriga kroppen bör vara!»
Han lade an med bössan och var färdig att ge ett prov på den skicklighet, varav han så mycket berömde sig, då den äldre indianen slog upp vapnet med handen och sade:
»Falköga, vill du slåss med maquaerna?»
»Dessa indianer känna skogens natur så att säga genom instinkt», återtog kunskaparen, i det han sänkte bössan och vände sig, liksom om han kände sig övertygad om sitt misstag. »Jag måste lämna den där bocken åt din pil, Unkas, annars kanske vi endast skulle nedlägga ett djur till föda åt irokeserna, de tjuvarna.»
I samma ögonblick som fadern gav sitt bifall åt detta yttrande genom en uttrycksfull rörelse med handen, kastade sig Unkas ned på marken och närmade sig djuret med försiktiga rörelser. När han befann sig på några meters avstånd från dess gömställe, lade han en pil på bågsträngen med yttersta varsamhet, under det att hornen rörde sig, som om deras ägare vädrade en fiende i den kvava luften. I nästa ögonblick hördes bågsträngens klang, en vit strimma sågs flyga in i buskarna och den sårade hjorten störtade fram ur sitt gömställe ända till sin dolda fiendes fötter. Unkas kastade sig åt sidan för att undvika det ursinniga djurets horn och genomskar dess strupe med sin kniv, varpå det tog ett språng till flodbrädden, där det föll och färgade vattnet med sitt blod.
»Det var gjort med en indians skicklighet och en vacker syn att skåda», sade kunskaparen, i det han skrattade på sitt tysta sätt men med stor belåtenhet. »Men i alla fall har en båge ett bra kort skotthåll och fordrar dessutom en kniv, som sätter kronan på verket.»
»Hugh!» utropade hans kamrat, i det han hastigt vände sig åt sidan liksom en hund, som vädrar villebråd.
»Vid Gud, här finns en hel hjord av hjortar!» utropade kunskaparen, vars ögon började tindra av den iver, som hans vanliga sysselsättning framkallade. Om de komma inom skotthåll, skall jag fälla en, om så ock alla de sex nationerna skulle ligga på lur tillräckligt nära för att höra knallen. Vad är det du hör, Chingachgook? För mig är skogen stum.»
