Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs
37

skönhet och besvarade Alices småleende och nick med en blick av tydlig belåtenhet. Därpå begav han sig till det moderliga djurets sida och använde en minut på ett fruktlöst försök att utforska, vad slags man dess ryttare egentligen var, varpå han skakande på huvudet gick tillbaka till Heyward.

»En mingo är en mingo, och då Vår Herre skapat honom till en sådan, kunna varken mohawkerna eller någon annan stam göra honom till en ny människa», sade han, då han hade återtagit sin förra plats »Om vi vore ensamma och ni ville lämna denna präktiga häst åt vargarnas gunst och nåd i natt, skulle jag själv kuuna visa er vägen till Fort Edward på en timmes tid, ty fästet ligger endast omkring en timmes väg härifrån; men med sådana fruntimmer i ert sällskap är det omöjligt.»

»Varför det? De äro trötta, men de stå gott ut med att rida ännu några mil.»

»Det är en fullkomlig omöjlighet», upprepade kunskaparen. »Jag skulle inte, om man så gav mig den bästa bössan i kolonierna, vilja vandra en mil här i skogen efter nattens inbrott i sällskap med den där löparen. Skogen är full av lurande irokeser, och den där oäkta mohawken vet allt för väl, var han skall träffa dem, för att få bli min följeslagare.»

»Tror ni det?» sade Heyward, i det han lutade sig fram i sadeln och sänkte rösten nästan till en viskning. »Jag får tillstå, att jag själv inte varit fri från misstankar, om jag än för mitt sällskaps skull sökt dölja dem och låtsat en tillit, som jag inte alltid känt. Det var därför, att jag misstänkte honom, som jag inte ville följa honom längre utan, som ni finner, i stället låtit honom följa mig.»

»Jag visste, att han var en bedragare, så snart jag fäste ögat på honom», återtog kunskaparen, i det han lade ett finger på sin näsa som en maning att iakttaga försiktighet. »Den tjuven står och lutar sig mot stammen av sockerlönnen, som ni kan se över buskarna där; hans högra ben är i linje med trädets bark, och» — här slog han sakta på sin bössa — »jag kan från det ställe, där jag nu står, träffa honom mellan fotknölen och knäet och med ett enda skott göra slut på hans kringstrykande i skogarna för åtmin-