40
någonting alldeles för nytt för honom, för att han skulle kunna tillåta sig det utan förlägenhet. »Ånej, han är visst inte ensam, Magua, ty vi äro ju med honom, som ni vet.»
»Då skall Le Renard subtil[1] gå, och blekansiktena skola inte längre se någon, som inte är av deras egen färg», svarade löparen, i det han lugnt tog upp sin lilla ränsel, som låg vid hans fötter.
»Gå, säger ni? Och vem kallar ni Le Renard?»
»Det är det namn, som Magua fått av sina fäder i Kanada, svarade löparen med ett uttryck, som förrådde hans stolthet över utmärkelsen. »Natten är detsamma som dagen för Le Subtil, när Munro väntar på honom.»
»Och vad slags upplysning skall Le Renard ge hövdingen på William Henry rörande hans döttrar? Skall han våga omtala för den hetlevrade skotten, att dennes barn äro lämnade utan vägvisare, ehuru Magua lovade att göra tjänst som sådan?»
»Gråhuvudet har en högljudd röst och en lång arm, men Le Renard kommer inte att höra eller känna honom i skogen.»
»Men vad skola mohawkerna säga? De skola göra honom kjolar och be honom stanna i en wigvam med kvinnorna, ty man kan inte längre anförtro honom en mans uppgifter.»
»Le Subtil känner stigen till de stora sjöarna och kan finna sina fäders ben», var den oryggliga löparnes svar.
»Nog talat, Magua!» sade Heyward. »Äro vi inte vänner? Varför skulle då bittra ord uttalas mellan oss? Munro har lovat er en belöning för era tjänster, när ni fullgjort dem, och jag skall stanna i skuld hos er för en annan. Vila därför era trötta lemmar och öppna er ränsel för att äta. Vi ha ännu några ögonblick på oss, låtom oss inte förspilla dem på prat som grälande kvinnor. Så snart fruntimren vilat sig, fortsätta vi färden.»
»Blekansiktena göra sig till hundar för sina kvinnor», mumlade indianen på sitt modersmål, och när de vilja äta, måste krigaren lägga ifrån sig sin tomahåk för att föda deras lättja.»
- ↑ Den listiga räven.
