jag fick se en skymt av honom därborta mot den stora tallen, sköt jag så att säga efter väderkorn, men det tjänade ingenting till. Och likväl skulle jag, om någon annan än jag tryckt av skottet, vilja säga, att det för ett sikte på beräkning vittnade om snabb blick, och jag kanske kan anses för en man, som har erfarenhet i dylika saker och bör förstå sig på sådant. Se på den där sumakbusken; dess löv äro röda, fastän litet var vet, att frukten under juli månad står i sin gula blom.»
»Det är Le Subtils blod! Han är sårad och kanske kan falla ännu.»
»Nej, nej», svarade kunskaparen i en ton av bestämt ogillande av ett sådant antagande. »Jag skrubbade kanske av barken på en lem, men det har bara till följd, att den besten springer så mycket längre. När en bösskula ger en springande varelse en skråma, har den ungefär samma verkan som en av era sporrar på en häst, det vill säga, den påskyndar farten och sätter liv i kroppen i stället för att taga bort det. Men när den gör ett trasigt hål, är det vanligen efter ett språng eller två slut med vidare löpande, det må nu vara en indian eller en hjort.»
»Men vi äro ju fyra friska karlar mot en sårad man.»
»Är ni trött på livet?» inföll kunskaparen. »Den där röda djävulen skulle locka er inom kasthåll för sina kamraters tomahåker, innan ni ännu hunnit bli varm av jakten. Det var en obetänksam handling av en man, som så ofta sovit under det att stridsropet skallat i luften, att fyra av sin bössa, så att skottet kunde höras från ett bakhåll. Men å andra sidan var det en naturlig frestelse — ja, det var högst naturligt. Kom nu, mina vänner, och låtom oss förflytta oss till ett annat ställe, och det på sådant sätt, att en mingos slughet blir förd på villospår, annars torde våra skalper hänga att torka i vinden utanför Montcalms tält vid den här tiden i morgon.»
Denna skräckinjagande förklaring, som kunskaparen gav med den lugna säkerheten hos en man, som till fullo förstod att uppskatta faran, på samma gång han icke fruktade att möta den, tjänade till att påminna Heyward om vikten av det uppdrag han hade fått sig anförtrott. Då han såg sig omkring och förgäves ansträngde sina ögon
