46
dem och kasta dem i floden, och att lämna dem kvar här vore detsamma som att underrätta mingoerna om, att de inte behövde söka på långt håll för att finna deras ägare.»
»Giv dem då fria tyglar och låt dem ströva omkring i skogen», framkastade Heyward.
»Nej; då vore det bättre att vilseleda de bovarna och få dem att tro, att de måste kunna mäta sig med en häst i snabbhet för att hinna upp sitt byte. Ja, ja, det kommer att slå deras eldklot till ögon med blindhet. Chingach… Tyst, vad är det som rör sig i busken?»
»Fölungen.»
»Den där fölungen åtminstone måste dö», mumlade kunskaparen, i det han grep efter manen på det livliga djuret, som emellertid med lätthet undgick hans hand. »Unkas, dina pilar!»
»Stopp!» utropade det livdömda djurets ägare högt utan att taga hänsyn till de andras viskande röster. »Skona Miriams fåle! Det är en vacker avkomma av ett troget sto och skall inte med vett och vilja göra någon skada.»
»När människor kämpa för det enda liv Gud har givit dem, akta de inte ens sina likars liv högre än djurens i skogen», sade kunskaparen strängt. »Om ni säger ett enda ord till, lämnar jag er i maquaernas våld. — Spänn ända till pilhuvudet, Unkas, vi ha inte tid till ett nytt skott.»
De låga, muttrande tonerna av hans hotande röst voro ännu hörbara, när den sårade fålen först reste sig på bakbenen och därpå störtade framåt på knä. Den möttes av Chingachgook, som snabbare än tanken förde sin kniv över dess strupe, varpå han, påskyndande djurets rörelser i dess dödskamp, stötte det ned i floden, där det fördes bort av strömmen under hörbart flämtande efter andan, då livet höll på att fly. Denna skenbart grymma men i verkligheten nödvändiga handling verkade på de resande som en skräckinjagande påminnelse om den fara, vari de svävade, ytterligare förhöjd, som den var, genom de handlande personernas lugna men fasta beslutsamhet. Systrarna ryste och slöto sig närmare varandra, medan Heyward instinktlikt lade handen på en av de pistoler, som han nyss tagit upp ur hölstren, då han ställde sig mellan sina
