50
av de många djupa och av väldigt larm och dån uppfyllda hålor, i vilka vattnet tycktes störta ned på alla sidor om dem. De blevo emellertid snart befriade ur sin ängsliga väntan, ty med infödingarnas skickliga hjälp sköt kanoten åter in i strömvirveln och flöt på nytt vid sidan av den låga klippan, innan de trodde att kunskaparen ens hade hunnit träffa på sina kamrater.
»Vi äro nu förskansade, ha garnison och proviant och kunna trotsa Montcalm och alla hans bundsförvanter!» utropade Heyward muntert. »Nå, min vaksamma förpost, kan ni på fastlandet upptäcka något spår av dem ni kallar irokeser?»
»En indian är en varelse, somm man måste ha känsel på, innan man ser honom», genmälde kunskaparen, i det han steg upp på klippan och vårdslöst kastade ifrån sig råbocken. »Jag litar på andra tecken än sådana, som falla i ögonen, när jag är ute på spår efter mingoerna.»
»Ha då era ögon sagt er, att de spårat upp vår tillflyktsort?»
»Det skulle göra mig ont att tro, att de hade det, om än det här är ett ställe, där man med käckt mod kan hålla stånd under en skarp fäktning. Jag vill emellertid inte förneka, att hästarna kröpo ihop skrämda, när jag for förbi dem, liksom om de hade väder av vargarna; och en varg är en best, som gärna strövar omkring ett indianskt bakhåll för att komma åt avfallen av de hjortar vildarna nedlägga.»
»Ni glömmer bocken vid era fötter; eller skulle vi inte kunna ha den döda fölungen att tacka för deras besök?… Hör! Vad är det för ljud?»
»Stackars Miriam», mumlade sångmästaren, »din fåle var av försynen bestämd att bli ett byte för glupska rovdjur!»
Därpå höjde han plötsligt rösten och sjöng högt under vattnets aldrig tystnande dån:
»Allt förstfött han av mänskor slog
uti Egypten och av djur också.
O, du Egypten, under nog
på Farao han gjorde då.»
