»Fölungens död ligger dess ägare tungt på hjärtat», sade kunskaparen, »men det är ett gott tecken, när en man sätter värde på sina oskäliga djur. Han tar i alla fall saken från den fromma sidan, då han tror, att vad som är förutbestämt måste hända, och med en sådan tröstegrund dröjer det nog inte länge, innan han erkänner det berättigade i att döda ett fyrfotadjur för att rädda livet på mänskliga varelser. Det torde förhålla sig som ni säger», fortfor han, i det han återgick till Heywards sista anmärkning, »och så mycket större skäl ha vi att nu skära ut de bästa bitarna och sedan låta bockens skrov driva för strömmen, annars kommer hela varghopen att stå tjutande på klipporna och missunna oss varenda bit vi svälja. Fastän för övrigt delawarespråket är som en tillsluten bok för irokeserna, ha de listiga kanaljerna lätt nog att fatta skälet, varför en varg tjuter.»
Under det att kunskaparen gjorde dessa uttalanden, hopsamlade han vissa behövliga redskap, och när han talat till slut, gick han tyst förbi resandenas grupp, åtföljd av mohikanerna, som med instinktlik snabbhet tycktes fatta hans avsikter, varpå alla tre efter varandra blevo osynliga, liksom om de hade försvunnit genom den mörka väggen av en lodrät klippa, som uppsteg till ett par famnars höjd på lika många fots avstånd från vattenbrynet.
VI.
I GROTTAN.
Heyward och hans kvinnliga sällskap sågo detta hemlighetsfulla försvinnande med tyst oro; ty om än den vita mannens handlingssätt dittills icke hade givit minsta anledning till klander, utgjorde dock hans vilda utrustning, hans obesvärade tilltal och sätt att lägga sina känslor i dagen, jämte det förhållandet att hans tystlåtna kamrater voro rödskinn, idel skäl till misstro hos dem, som så nyligen hade blivit uppskrämda av en indians förräderi. Sångmästaren var den ende, som icke skänkte någon upp-
