befinnas villig att låna sina rika naturgåvor åt ett uselt svek. Den okonstlade Alice betraktade hans otvungna uppsyn och stolta hållning med samma blickar, som hon skulle ha ägnat en dyrbar kvarleva av den grekiska bildhuggarkonsten, åt vilken ett underverk hade förlänat liv, under det att Heyward, ehuru van vid att se den kroppsliga fulländning, som så ofta förekommer bland de ofördärvade infödingarna, öppet uttryckte sin beundran över ett så oförfalskat prov på människokroppens ädlaste jämnmått.
»Jag skulle kunna sova lugnt med en så oförskräckt och av utseendet att döma ädel ung man till skiltvakt», viskade Alice till svar.
»Ja, låt oss hoppas, att denna unga mohikan inte sviker våra förväntningar utan visar sig vara, vad hans utseende anger, en behjärtad och trofast vän.»
Deras samtal avbröts nu, då kunskaparen högt bad dem stiga in.
»Den här elden börjar brinna med allt för stark låga och skulle kunna vägleda mingoerna hit till vårt fördärv», sade han, när de kommit in. »Unkas, släpp ned filten och visa de skälmarna dess mörka sida. Det här är inte en sådan kvällsvard, som en major vid det kungliga amerikanska regementet har rätt att fordra, men jag har känt oförskräckta och duktiga avdelningar av den kåren, som varit glada att få äta sitt villebråd rått, och det utan några kryddor till ändå. Här ha vi åtminstone fullt upp med salt, som ni ser, och kunna laga till en stek i hast. Där finnas friska sassafrasgrenar åt damerna att sitta på. De torde visserligen inte vara så ståtliga som deras mahognystolar, men de sprida i stället en angenämare doft än något dyrbart träslag, från vad land det än må komma. — Seså, min vän, sörj inte för fölungens skull; det var ett oskyldigt kräk, som ännu inte prövat på mycket lidande. Döden har räddat honom från många piskslängar och mycken trötthet i fötterna.»
Unkas gjorde som hans äldre kamrat hade bett honom, och då Falkögas röst tystnade, ljöd vattenfallets dån likt mullrandet av en avlägsen åska.
»Äro vi fullkomligt trygga i denna håla?» frågade Hey-
