Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

54

ward. »Är här ingen fara för överrumpling? En enda beväpnad man vid dess ingång skulle ha oss alla i sitt våld.»

En spöklik gestalt steg i detta ögonblick fram ur mörkret bakom kunskaparen, tog en lågande brand och höll den mot bortre ändan av grottan. Alice gav till ett svagt skrik och själva Cora sprang upp, då detta skräckinjagande föremål steg fram i ljuset; men ett enda ord av Heyward var tillräckligt att lugna dem och förvissa dem om, att det endast var deras följeslagare Chingachgook, som hade lyft upp en annan filt och visat, att hålan hade två utgångar. Med eldbranden i handen steg han därpå över en djup och smal rämna i klipporna, som gick i rät vinkel mot den gång, i vilken de befunno sig, men i olikhet med denna var öppen mot dagen och utmynnade i en annan grotta, som i allt väsentligt till sin beskaffenhet överensstämde med den första.

»Sådana gamla rävar som Chinzachgook och jag låta inte ofta ertappa oss i en lya med bara en utgång», sade Falköga skrattande, »Ni kan lätt se hur slugt platsen är vald. Klippan består av svart kalksten, och den är, som litet var vet, lös och ger en inte obekväm bädd, där det är ont om buskar och barrskog. Nåväl, vattenfallet befann sig förr några famnar längre ned och bildade, vågar jag påstå, på sin tid en så jämn och vacker vattenvägg som något fall utefter hela Hudsonfloden. Men ålderdomen är en stor fiende till ett vackert utseende, som ännu återstår för de här älskliga unga damerna att lära. Platsen är på ett sorgligt sätt förvandlad. De här klipporna äro fulla av sprickor, på sina ställen äro de lösare än på andra, och vattnet har grävt ut djupa hålor åt sig, tills det dragit sig tillbaka, ända till några hundra fot, varvid det brutit sönder här och nött bort där, så att fallen nu varken ha form eller sammanhang.»

»I vilken del av dem befinna vi oss?» frågade Heyward.

»Å, vi äro i närheten av det ställe, där försynen först förlade dem, fastän de, som det tycks, voro för upproriska att stanna kvar där. Klipporna voro lösare på ömse sidor om den punkt, där vi nu befinna oss, och därför lämnade vattnet flodbäddens mitt bar och torr efter att först ha grävt ut de här två små hålen till gömställen åt oss.»