Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/59

Den här sidan har korrekturlästs
55

»Vi befinna oss således på en ö?»

»Ja, vi ha fallen på ömse sidor om oss och floden ovanför och nedanför. Om det vore dager, skulle det löna mödan, att ni stege upp på höjden av den här klippan för att betrakta vattnets uppstudsighet. Det faller inte efter några lagar alls; stundom tar det språng, stundom tumlar det ned; än skuttar det, än skjuter det fram som en pil; på somliga ställen är det vitt som snö, på andra grönt som gräs; här störtar det sig ned i djupa hålor med ett dån, som kommer jorden att skaka, där åter porlar det och sjunger som en bäck och bildar svarvade hål och klyftor i den gamla stenen, som om den inte vore hårdare än tilltrampad lera. Hela anordningen av floden tycks vara förryckt. Först löper den fram jämnt och stilla, som om den tänkte flyta utför sitt lopp i enlighet med naturens ordning, därpå gör den snedsprång hit och dit och tittar stränderna i synen, och det saknas inte heller ställen, där den rent av blickar tillbaka, liksom ovillig att lämna vildmarken för att blanda sig med saltvattnet. Ja, min fröken, den fina, spindelvävslika duk, ni bär om halsen, är grov och liknar ett fisknät i jämförelse med vissa saker jag skulle kunna visa er på ett ställe, där floden skapar bilder av alla slag, liksom om den efter att ha slitit sig lös från all ordning ville försöka sig på litet av varje. Och likväl, vad uträttar den på det hela? Sedan vattnet fått sin vilja fram någon tid liksom en självsvåldig människa, hopsamlas det åter av samma hand, som skapat det, och några famnar längre ned kunna ni se det lugnt flyta nedåt havet, såsom det blivit förordnat ända från den stund, då jordens grundval först blev lagd.»

På samma gång som åhörarna av denna okonstlade beskrivning på Glenns vattenfall fingo en uppmuntrande visshet om sitt gömställes trygghet, kände de sig mycket böjda att bedöma dess vilda skönhet på annat sätt än Falköga. Men de befunno sig icke i ett sådant läge, att de länge kunde låta sina tankar dröja vid naturföremålens behag, och då kunskaparen icke hade funnit nödigt att upphöra med sina köksbestyr, under det att han talade, utom för att med en avbruten gaffel utpeka en eller annan punkt, där den upproriska strömmen visade sig synner-