58
tade andan efter en klunk, vars längd visade, hur mycket han beundrade sin egen skicklighet som bryggare. »Jag är en stor beundrare av namn, fastän de kristna bruken stå långt under vildarnas sedvänjor i så fall. Den fegaste stackare jag nånsin känt hette Lyon (lejon), och hans hustru Patience (tålamod) kunde gräla en människa utom hörhåll på kortare tid, än en jagad hjort behöver för att springa ett par, tre famnar. Hos en indian däremot är namnet en samvetssak, och vad han kallas, det är han verkligen. Inte så, att Chingachgook, som betyder stor orm, i verkligheten är en orm, vare sig stor eller liten, utan det skall uppfattas så, att han förstår sig på människonaturens slingringar och svängningar och är tystlåten och ger sina fiender ett hugg, när de minst vänta det. Vad kan ert yrke vara?»
»Jag är en ovärdig undervisare i psalmodi.»
»Vafalls?»
»Jag lär de unga männen i Connecticuts uppbåd sjunga.»
»Då skulle ni kunna användas på bättre sätt. De unga valparna gå redan omkring och skratta och sjunga alldeles för mycket i skogarna, då de i stället inte borde andas högljuddare än ett räv i sin kula. Kan ni begagna den slätborrade bössan eller handskas med studsare?»
»Nej, jag har Gud vare lov aldrig haft anledning att befatta mig med mordiska verktyg.»
»Ni förstår er måhända på kompassen och sätter upp vildmarkens vattendrag och berg på papper, så att de, som komma efter, måtte återfinna orter och ställen genom deras givna namn?»
»Nej, jag utövar inte något sådant yrke.»
»Ni har ett par ben, som tyckas kunna göra en lång stig kort, därför antar jag, att ni stundom går med underrättelser till generalen.»
»Nej, aldrig. Jag följer endast min egen höga kallelse, som är undervisning i helig musik.»
»En besynnerlig kallelse att hela livet igenom gå omkring som en härmfågel och återge alla de toner och läten, som råka komma ut ur andra människors strupar», mumlade Falköga med ett invärtes skratt. »Nåja, min vän, jag antar, att det är ert naturliga anlag, och det behöver
