inte förnekas mer än om det vore skjutning eller någon dylik bättre böjelse. Låt oss höra, vad ni kan åstadkomma i den vägen! Det blir ett vänskapligt sätt att säga godnatt, ty det är tid att fruntimren här hämta krafter för en ansträngande och lång färd i morgongryningen, innan maquaerna kommit på benen.»
»Med största glädje är jag med om det», sade David, i det han satte på sig glasögonen och tog fram sin lilla kära sångbok, som han genast räckte Alice. »Vad kan vara mera passande och trösterikt än att om aftonen uppstämma sin lovsång efter en dag av så ytterlig fara?»
Boken slogs upp vid en sång, som ej illa passade för deras belägenhet och vari diktaren, som ej längre eggades av sitt begär att överträffa Israels gudaingivne konung, lade i dagen en viss måttfullhet och en ingalunda föraktlig förmåga. Cora var villig att hjälpa systern, och den fromma sången begynte, sedan den omständlige David först hade gjort de oundgängliga förberedelserna med stämpipan och tonens angivande.
Melodien var högtidlig och långsam. Stundom höjde den sig till det yttersta omfånget av de båda i from rörelse över sin lilla bok lutade flickornas fylliga röster, stundom sjönk den så lågt, att vattnets brus som ett dovt ackompanjemang trängde genom deras sång. Davids naturliga smak och säkra öra styrde och dämpade ljudstyrkan, så att den lämpade sig för den instängda grottan, där varje rämna och vrå fylldes av de böjliga rösternas dallrande toner. Indianerna höllo sina ögon orörligt fästa på klip- pan och lyssnade med en uppmärksamhet, som tycktes förvandla dem till stenstoder. Men kunskaparen, som med kall likgiltighet satt och stödde hakan mot handen, lät småningom sina stela drag antaga ett mildare uttryck, och då vers följde på vers, kände han sin järnnatur ge vika, medan han i minnet försattes tillbaka till gossåren, då hans öron i koloniens nybyggen hade varit vana att lyssna till dylika lovsånger. Hans kringirrande ögon började fuktas, och innan sången var slut, flödade varma tårar fram ur källor, som länge tycktes ha varit torra, och tillrade efter varandra utför kinder, som oftare hade känt himmelens oväder än några vittnesbörd om svaghet. De
