göra den. Förgäves höll envar ögonen fästa på den motsatta stranden för att söka några tecken till liv, som kunde förklara beskaffenheten av det ljud de hade hört; deras ängsliga och ivriga blickar gäckades av det bedrägliga dunklet eller vilade på nakna klippor och stela, orörliga träd.
»Här kan ingenting upptäckas utom en härlig aftons dunkel och stillhet», viskade Duncan. »Hur högt skulle vi inte vid ett annat tillfälle uppskatta en sådan tavla och all denna av liv uppfyllda enslighet…»
»Hör!» avbröt Alice.
Uppmaningen var onödig. Ännu en gång uppsteg samma ljud, liksom om det hade kommit från flodbrädden, och hördes efter att ha brutit sig ut ur klippornas trånga stängsel bölja fram genom skogen i avlägsna och bortdöende tonfall.
»Kan någon här ge ett namn åt ett sådant skrik?» frågade Falköga, när det sista ekot förklingat i skogen. »I så fall må han tala, ty jag för min del anser, att det inte tillhör denna jorden.»
»Här är en som kan skingra er villfarelse», sade Heyward. »Jag känner mycket väl igen det där ljudet, ty jag har ofta hört det på slagfältet och under förhållanden, som äro vanliga i en soldats liv. Det är det hemska skrik, som utstötes av en häst, när han är i svår vånda, och som oftast avpressas honom av smärta men stundom också av förskräckelse. Min häst är nu antingen ett rov för skogens vilddjur eller också ser han faran, utan att det står i hans makt att undvika den. Ljudet kunde vilseleda mig i grottan, men ute i fria luften är jag säker på att inte misstaga mig.»
Kunskaparen och hans kamrater hörde på denna enkla förklaring med intresset hos människor som inhämta nya lärdomar, på samma gång de bli kvitt gamla, som ha visat sig allt annat än behagliga.
»Jag kan inte motsäga er, ty jag förstår mig föga på hästar, fastän jag är född i en trakt, där sådana förekomma i överflöd», sade Falköga. Vargarna måste stryka omkring på flodbanken ovanför dem, och de stackars kräken påkalla människans hjälp så gott de förmå. Unkas», fort-
