68
»Allt är ännu stilla som midnatten. Gå tyst till väga, men raska på!»
Nu hade Heyward blivit fullt vaken och lyfte genast schalen av de båda sovande flickorna. Denna rörelse kom Cora att i sömnen sträcka upp handen, liksom för att stöta honom tillbaka, under det att Alice med sin mjuka, milda röst mumlade: »Nej, nej, älskade pappa, vi blevo inte övergivna, Duncan följde oss.»
»Ja, älskliga, oskuldsfulla varelse», viskade den unga mannen, »Duncan är här, och så länge han är vid liv och någon fara ännu hotar, skall han aldrig överge dig. Cora, Alice, vakna! Det är tid att bryta upp.»
Ett högljutt skrik av den yngre systern, under det att den äldre reste sig upp i stående ställning framför honom, var det oväntade svar han fick. Medan orden ännu svävade på Heywards läppar, hade ett sådant larm uppstått, så vilda skrik och tjut, att blodet nästan stelnade i hans ådror. Under nära en minut föreföll det, som om alla avgrundens andar hade tagit rymden omkring dem i besittning och med barbariska läten gåvo luft åt sin vilda munterhet. Skriken kommo ej från något särskilt håll, ehuru det var tydligt, att de fyllde skogen och, såsom de skräckslagna åhörarna lätt nog inbillade sig, även hålorna i fallet, klipporna, flodbädden och luften ovanför. Mitt under detta avgrundslarm reste David sin långa gestalt med en hand för vardera örat och utropade:
»Vadan kommer detta missljud? Har helvetet sluppit löst, eftersom människor utstöta sådana läten?»
De livliga blixtarna och hastiga knallarna från ett dussin bössor på ömse sidor om strömmen följde på detta oförsiktiga blottande av hans person, och den olyckliga sångmästaren föll ned medvetslös på den klippa, där han hade slumrat så länge. Mohikanerna besvarade djärvt det skräckinjagande tjutet från sina fiender, som höjde ett vilt triumfrop, när de sågo Gamut falla. Bösskotten växlades därpå snabbt och tätt, men å båda sidor voro de stridande allt för erfarna att blotta så mycket som en lem till mål för fienden. Heyward lyssnade med ängslig iver efter paddelårans slag i den tron, att flykt nu var deras enda utväg till räddning. Floden ilade förbi med
