sin vanliga hastighet, men ingenstädes syntes kanoten till på dess mörka vatten. Han föreställde sig redan, att kunskaparen grymt hade övergivit dem, då en eldkvast sköt ut från klippan under honom och ett vilt tjut, vari blandade sig ett utrop i dödsvånda, förkunnade, att dödsbudet från Falkögas olycksbringande vapen hade funnit ett offer. Vid denna obetydliga motgång drogo sig angriparna ögonblickligen tilbaka, och småningom blev platsen lika tyst som före det plötsliga larmet.
Heyward begagnade sig av detta gynnsamma ögonblick för att skynda fram till Gamut och bära in honom i säkerhet inom den smala klyftan, som skyddade systrarna. I nästa minut voro allesamman samlade på denna jämförelsevis trygga fläck.
»Den stackars karlen har räddat sin skalp», sade Falköga, i det han lugnt förde handen över Davids hufvud, »men han är ett bevis på, att en människa kan vara född med för lång tunga. Det var en ren galenskap att visa de ursinniga vildarna sex fot kött och blod på en naken klippa, och jag förvånar mig bara över att han slapp undan med livet. Bär in honom, Unkas, och lägg honom på sassafrasbädden. Ju längre hans lur varar, dess bättre är det för honom, eftersom jag betvivlar, att han kan finna tillräcklig betäckning för en sådan skapnad på de här klipporna, och sång inte uträttar något gott på irokeserna.»
»Ni tror således, att anfallet kommer att förnyas?» frågade Heyward.
»Skulle jag kanske vänta, att en hungrig varg skulle stilla sin glupskhet med en munsbit? De ha förlorat en man, och det är deras vana, så snart de lidit en förlust och misslyckats i sitt försök att överrumpla, att dra sig tillbaka, men snart ha vi dem här igen med nya knep för att överlista oss och göra sig till herrar över våra skalper. Vårt förnämsta hopp», fortfor han, i det han lyfte upp sitt väderbitna ansikte, varöver just då en skugga av bekymmer drog som ett förmörkande moln, var att försvara klippan, till dess att Munro kan skicka ut en avdelning till vår hjälp. Gud give, att det måtte ske snart och under en anförare, som känner till indianernas vanor!»
»Ni hör, vilka utsikter vi ha, Cora», sade Duncan, »och
