betäckningar, ty ingen kan säga när eller var en maqua slår sitt slag.»
De båda indianerna begåvo sig under tystnad till sina anvisade poster, som utgjordes av rämnor i klipporna, varifrån de behärskade tillträdet till foten av fallen. I mitten av ön hade några låga och förkrympta tallar funnit rotfäste och bildade ett snår, dit Falköga ilade med en hjorts snabbhet, följd av den lättfotade Heyward. Här sökte de sig så trygga platser som omständigheterna tillläto bland buskarna och klippstyckena, som lågo kringspridda på stället. Då det nu hade dagats, bildade stränderna mitt emot icke längre endast en oredig ytterlinje, utan de belägrade voro i stånd att se in i skogen och urskilja föremålen under de dystra tallarnas valv.
En lång stund av ängslig vaksamhet följde, men utan att några vidare tecken till ett förnyat anfall kunde upptäckas; och Heyward började hoppas, att deras eld hade varit verksammare, än man antog, och att fienderna verkligen hade blivit tillbakaslagna. Men när han framkastade denna förmodan till sin kamrat, mottog Falköga den med en tvivlande skakning på huvudet, i det han svarade:
»Ni känner inte en maquas natur, om ni tror, att han så lätt låter slå sig tillbaka utan en skalp. Här voro fyrtio tjutande avgrundsandar på morgonen så visst som en, och de känna vårt antal och tillstånd för väl att så snart ge upp jakten. Tyst, se på vattnet däruppe, just där det bryter sig över klipporna! Så sant som jag är en dödlig människa, ha de våghalsiga satarna simmat ned mot själva fallet, och olyckan har velat, att de träffat på öns översta punkt. Stilla, herre, håll er gömd, annars mister ni håret på er hjässa så hastigt som man hinner vända en kniv.»
Heyward lyfte sitt huvud över betäckningen och varsnade något, som han med rätta betraktade som ett underverk av raskhet och skicklighet. Floden hade nött bort kanten av den lösa klippan på sådant sätt, att det första stupet var mindre brant och lodrätt, än förhållandet vanligen är vid vattenfall. Utan annan vägledning än vattnets forsande på det ställe, där det råkade öns översta punkt, hade en liten skara av deras oblidkeliga fiender vågat sig ut i
