76
Ett lugnt småleende lade sig över den unga mohikanens stolta drag och förrådde hans kunskap i engelska språket såväl som hans uppfattning av den andres mening; men han lämnade anmärkningen utan något bestridande eller svar.
»Jag kan inte tillåta er att anklaga Unkas för bristande omdöme eller skicklighet», sade Heyward; »han räddade mitt liv på det mest kallblodiga och behändiga sätt och har i mig fått en vän, som aldrig skall behöva påminnas om sin tacksamhetsskuld.»
Unkas reste litet på sig och räckte Heyward handen. Under denna vänskapsbetygelse utbytte de båda unga männen blickar av gott förstånd, som kommo Heyward att glömma sin ociviliserade bundsförvants ras och levnadsställning. Falköga, som med lugn, fastän vänlig blick åsåg detta utbrott av ungdomlig känsla, utlät sig:
»För räddning ur livsfara stanna ofta vänner i tacksamhetsskuld till varandra i vildmarken. Jag skulle tro, att jag någon gång har gjort Unkas en sådan tjänst förr, och jag minns mycket väl, att han stått mellan mig och döden fem särskilda gånger: — tre gånger under strid med mingoerna, en gång vid färd över Horican och…»
»Den kulan var bättre riktad än vanligt!» utropade Duncan, i det han ofrivilligt ryggade tillbaka för ett skott, som träffade klippan bredvid honom, där kulan häftigt återstudsade.
Falköga tog metallbiten i sin hand, undersökte den och sade med en skakning på huvudet:
»Den här kulan måste ha kommit högt uppifrån, ty fallande bly blir aldrig tillplattat, om det inte rent av kommer från molnen!»
Men Unkas' bössa lyftes försiktigt mot himmeln och riktade hans kamraters blickar på en punkt, där hemligheten genast fann sin förklaring. På högra flodstranden, nästan mitt emot deras tillhåll, växte en knotig ek, som under sitt sökande efter friare utrymme hade böjt sig så långt framåt, att dess övre grenar hängde ut över den arm av strömmen, som flöt närmast dess egen strand. Bland de översta löven, som nödtorftigt skylde de knotiga och glesa grenarna, uppehöll sig en vilde, som delvis doldes av
