78
bringande sikte. Men mohikanernas snabba blick varsnade den mörka linje, som hans nedre lemmar bildade, när de oförsiktigt blottades bakom det tunna lövverket några tum från trädets stam. Deras bössor smällde på en och samma gång, varvid vilden sjörk ned på den sårade lemmen, så att en del av hans kropp blev synlig. Snabbt som tanken begagnade sig Falköga av sin fördel och sköt av sitt dödsbringande vapen mot ekens topp. Löven sattes i häftig skakning, den farliga bössan föll ned från den höjd, där den hade behärskat ställningen, och efter några ögonblicks fruktlös kamp sågs vildens kropp hänga i luften, under det hans händer ännu med förtvivlans kraft grepo om en knotig och naken gren.
»Ge honom en ny kula — var barmhärtig och ge honom en ny kula!» utropade Heyward, som med fasa vände sig bort från anblicken av en medmänniska i en så ryslig belägenhet.
»Inte ett krutkorn!» svarade den mot dylika syner härdade Falköga. »Hans död är viss, och vi ha inte något krut att undvara, ty indianstrider vara stundom flera dagar. Det gäller deras skalpar eller våra, och Gud, som skapat oss, har i vår natur nedlagt begäret att få behålla huvudsvålen. »
Mot denna stränga och obevekliga grundsats, som därtill understöddes av en så tydlig klokhet, fanns ingenting att invända. Från och med nu upphörde tjuten åter i skogen, eldgivningen avstannade, och allas ögon, fienders såväl som vänners, föstes på den mellan himmel och jord svävande olyckliges hopplösa belägenhet. Kroppen sattes i rörelse av luftströmmarna, och fastän ingen klagan eller jämmer undslapp offret, gavs det ögonblick, då han med bister uppsyn betraktade sina fiender och då man oaktat avståndet kunde se en hopplös förtvivlans ångest i hans mörka drag. Tre särskilda gånger lyfte kunskaparen sin bössa av ren barmhärtighet, och lika ofta segrade klokheten över hans människovänliga avsikt och han sänkte den åter under tystnad. Slutligen släppte huronens ena hand sitt tag och sjönk uttröttad ned utefter hans sida. En förtvivlad men fåfäng kamp för att åter få tag i grenen följde, och därpå sågs vilden för ett enda
