80
berövat till och med deras unga indianska beskyddare hans självbehärskning.
På kort avstånd från klippan sågs deras kanot flyta genom vattenvirveln bort mot det snabba strömdraget i floden, på ett sätt som utvisade, att dess kurs bestämdes av någon dold drivkraft. I samma ögonblick som kunskaparen varsnade denna ovälkomna syr, lyftes hans bössa liksom av instinkt, men pipan gav intet svar på de lysande gnistorna från flintan.
»För sent, för sent!» utropade Falköga, i det han med bitter besvikenhet lät det värdefulla skjutvapnet sjunka ned. »Den boven har nått strömfåran, och om vi än hade krut, kunde vi knappast skicka blyet snabbare än han nu avlägsnar sig.»
I detsamma stack den djärva huronen upp huvudet över kanten av kanoten, som nu snabbt gled utför strömmen, och viftade med handen och gav till det rop, som utgjorde den bekanta signalen för att ett företag hade lyckats. Hans rop besvarades från skogen med ett tjut och ett skratt så hånfullt jublande, som om ett halvt hundratal avgrundsandar hade utstött sina hädelser vid en kristen själs fall.
»Ja, väl må ni skratta, era djävulsfoster», sade kunskaparen, i det han satte sig på ett klipputsprång och likgiltigt lät bössan falla till sina fötter, »ty tre de snabbaste och säkraste studsarna i den här skogen äro inte nu farligare än blomstjälkar eller en bocks fjolårshorn.»
»Vad är då att göra?» frågade Heyward, vars första känsla av besvikenhet gav vika för ett mera manligt begär att handla. »Vad skall det bli av oss?»
Falköga gav intet annat svar, än att han förde fingret kring hjässan på ett sätt, som icke kunde missförstås.
»Det är aldrig möjligt, att vårt läge kan vara så förtvivlat!» utropade den unga mannen. »Huronerna äro inte här, grottorna kunna kanske bli oss till ett skydd, kanske kunna vi hindra dem att landa.»
»Med vad då?» frågade kunskaparen lugnt. »Med Unkas' pilar eller sådana tårar, som kvinnor gråta? Nej, nej! Ni är rik och ung och har vänner, och jag vet, att det är hårt att dö vid en sådan ålder. Men», tillade han med
