trycka, under det han hörde på, och när hon talat till slut, stödde han hakan i handen liksom i djupt grubbel över hennes förslag.
»Det ligger förnuft i hennes ord», var det svar, som äntligen banade sig väg över hans hoppressade och darrande läppar, »och de ha även en kristlig anda. Chingachgook, Unkas, hörde ni den mörkögda kvinnans ord?»
Han talade nu med sina båda följeslagare på delawarespråket, och om än lugnt och betänksamt, föreföll hans tal ganska bestämt. Den äldre mohikanen hörde på honom med djupt allvar och tycktes överväga hans ord, liksom om han insåg vikten av deras innehåll. Efter ett ögonblicks tvekan gjorde han en bifallande rörelse med handen och uttalade det engelska ordet »good!» (gott!) med det eftertryck, som är egendomligt för hans folk. Därpå stack han åter sin kniv och tomahåk i gördeln och begav sig tyst till den del av klippans rand, som var mest dold för fienderna på flodstränderna. Där stannade han ett ögonblick, pekade betecknande på skogen nedanför och yttrade några ord på sitt eget språk liksom för att ange den väg han ämnade taga, varpå han gled ned i vattnet och sjönk inför ögonen på dem, som bevittnade hans företag.
Kunskaparen dröjde litet med att bege sig av och vände sig till Cora, i det han sade:
»Visdom förlänas stundom de unga lika väl som de gamla, och vad ni har sagt, är vist, för att inte kalla det med ett bättre namn. Om ni bli förda in i skogarna — det vill säga de av er, som bli sparade till en tid — så bryt av kvistar på buskarna, då ni gå förbi, och gör era spår så breda som möjligt. Kan sedan ett mänksligt öga se dem, så lita på, att ni ha en vän, som skall följa er till världens ända, förrän han överger er.»
Han skakade hjärtligt hand med Cora och tog upp sin bössa, som han ett ögonblick betraktade med bedrövad uppsyn, varpå han försiktigt lade den avsides och begav sig ned till det ställe, där Chingachgook nyss hade försvunnit. Han höll sig ett ögonblick fast vid klippan, såg sig omkring med ett egendomligt uttryck av bekymmer och sade:
