86
att lägga en knippa sassafraskvistar framför gången, så att den omsorgsfullt doldes. Innanför detta bräckliga stängsel hängde han upp filtarna, som skogsmännen hade lämnat kvar, varigenom grottans inre ända förmörkades, under det att den yttre erhöll ett dämpat ljus från den smala klyfta, genom vilken en arm av floden rusade för att ett litet stycke längre ned förena sig med den andra flodarmen.
»Jag tycker inte om infödingarnas grundsats, som föreskriver dem att underkasta sig utan strid, när omständigheterna synas förtvivlade», sade han, medan han höll på med sina tillrustningar. »Vår egen princip: ’så länge det finns liv, finns det hopp’, är mera trösterik och passar bättre för en soldats lynne. Er, Cora, vill jag inte påtruga några tomma uppmuntringar, ty er egen själsstyrka och sunda eftertanke lära er allt vad som anstår ert kön; men kunna vi inte torka de tårar, som gjutas av det darrande och gråtande barnet vid ert bröst?»
»Jag är lugnare, Duncan, mycket lugnare nu», sade Alice, i det hon lösgjorde sig ur sin systers armar och tvingade sig till ett uttryck av lugn under tårarna. »På det här undangömda stället äro vi säkerligen trygga och skyddade mot allt övervåld, på samma gång vi ha allt att hoppas av de ädelmodiga män, som redan vågat så mycket för vår skull.»
»Nu talar vår älskvärda Alice som det anstår en dotter av Munro», sade Heyward och stannade för att trycka hennes hand, i det han gick till grottans ingång. »Med två sådana exempel av mod framför sig skulle en man blygas att inte visa sig som en hjälte.»
Därpå satte han sig i grottans mitt med den återstående pistolen i sin hårt knutna hand, medan hans rynkade panna och bistra uppsyn vittnade om hans förtvivlat trotsiga beslut.
»Om huronerna komma, torde de inte bemäktiga sig vår ställning så lätt som de tro», mumlade han sakta, varpå han lutade huvudet tillbaka mot klippan och tycktes avvakta utgången med tålamod, ehuru hans blick oupphörligt riktades på den öppna gången, som ledde till deras tillflyktsort.
