blick av brådska och förvirring trodde de sina ha åstadkommit.
När filtarna gåvo vika för den yttre påtryckningen och grenarna genom sin egen tyngd pressade sig in i klippans rämna och bildade en kompakt kropp, började Heyward ännu en gång andas fritt. Med lätta steg och ännu lättare hjärta återvände han till grottans mitt och intog åter den plats, som han hade lämnat och varifrån han hade utsikt över öppningen närmast floden. Innan han ännu hade hunnit förflytta sig dit, rusade indianerna, liksom om en gemensam ingivelse hade kommit dem att ändra plan, i samlad massa bort från klyftan och hördes åter skynda uppåt ön mot den punkt, varifrån de ursprungligen hade begivit sig ned. Här förrådde ett nytt klagoskrik, att de åter voro samlade kring sina dödade kamraters lik.
»De äro borta», viskade Heyward, »de ha återvänt dit, varifrån de kommo, och vi äro räddade. Gud allena, som räddat oss ur en så obarmhärtig fiendes händer, vare lovad därför!»
»Då», utropade Alice knäböjande, »vill jag hembära mina tacksägelser till Gud, till den Gud, som besparat en grånad fader så många tårar och räddat deras liv, som äro mig så kära!»
Hennes ögon strålade av den glöd, som hennes tacksamma känslor framkallade, hennes skönhets blomstrande rodnad göt sig åter över hennes kinder, hela hennes själ tycktes färdig att uppgå i varma böner och tack. Men när hennes läppar rörde sig, tycktes de ord, som de skulle ha yttrat, stelna under intrycket av en ny och plötslig fara. Rosorna på hennes kinder efterträddes av dödlig blekhet, hennes milda, tårglänsande ögon fingo ett hårt uttryck och tycktes sammandragas av fasa, medan de mot himmeln lyfta händerna sänkte sig och fingrarna pekade framåt med en krampaktig rörelse. Heyward vände sig åt det håll hon pekade, och då han blickade ut strax ovanför den klippavsats, som bildade tröskeln till grottans öppna utgång, varsnade han Maguas ondskefulla, vilda och grymma drag.
Vid denna oväntade syn bevarade dock Heyward självbehärskningen. Han märkte på det intetsägande ut-
