92
trycket i indianens ansikte, att dennes ögon, som voro vana vid dagsljuset, ännu icke hade förmått genomtränga dunklet i grottans djup. Han var till och med betänkt på att draga sig undan bortom en krök i bergväggen, som kanske ännu kunde dölja honom och hans följeslagare, då han av en plötslig glimt i vildens drag förstod, att denne hade upptäckt dem.
Den blick av jublande och grym triumf, som förkunnade denna förfärliga sanning, var i högsta grad retande. Glömsk av allt annat utom sitt heta blods ingivelse, höjde Heyward pistolen och sköt. Knallen av eldvapnet framkallade i grottan ett dån som av en vulkans utbrott, och när krutröken hade skingrats av luftströmmen från klyftan, var den plats, som nyss hade upptagits av den förrädiska vägvisarens drag, tom. Då Heyward skyndade till utgången, varsnade han en skymt av dennes mörka gestalt, i det han smög sig kring en låg och smal klippavsats, som snart helt och hållet dolde honom för blicken.
Bland vildarna följde en hemsk tystnad på den explosion, som nyss hade hörts från klippans innandöme. Men när Magua höjde sin röst i ett långt och betydelsefullt rop, besvarades det av ett tjut från varje inom hörhåll varande indian. Det högljudda larmet kom åter rusande nedåt ön, och innan ännu Heyward hunnit hämta sig från överrumplingen, kastades det svaga skyddsvärnet av lövruskor för vinden och vildarna skyndade in i grottan från dess båda ändar, varpå han och hans följeslagare släpades fram ur sitt gömställe och fördes ut i dagsljuset, där de stodo omgivna av de triumferande huronernas hela skara.
X.
I FÅNGENSKAP.
Av indianernas skonsamma sätt att behandla honom och hans medfångar förstod Heyward, att man ämnade spara dem för något ändamål av särskild vikt.
Emellertid fortsatte indianerna sitt sökande i båda
