grottorna med en iver, som visade, att de voro långt ifrån belåtna med det, som de hittills hade vunnit på sin seger. Ur stånd att upptäcka något nytt offer, gingo dessa stränga utkrävare av hämnd snart fram till sina båda manliga fångar och uttalade namnet La longue Carabine med en häftighet, om vars betydelse man svårligen kunde misstaga sig. Heyward låtsade som om han icke förstod meningen med deras ofta upprepade, otåliga frågor, under det att hans olyckskamrat genom sin okunnighet i franska språket förskonades från en dylik förställning. Slutligen tröttnade dock Heyward på sina fienders närgångenhet och fruktade dessutom, att han genom en alltför envis tystnad endast skulle reta dem, varför han såg sig omkring efter Magua för att låta denne tolka hans svar på de frågor, som för varje ögonblick blevo allt ivrigare och mera hotande.
Under det att de andra indianerna voro sysselsatta med att plundra kunskaparens enkla tillhörigheter eller med blodtörstiga och hämndgiriga blickar sökte deras frånvarande ägare, hade Magua stått ett litet stycke från fångarna med en lugn och belåten hållning, som visade, att åtminstone han redan hade vunnit det stora syftemålet för sitt förräderi.
»Le Renard subtil är för mycket krigare för att vägra att tala om för en obeväpnad man, vad hans besegrare säga», började Heyward motvilligt.
»De fråga efter jägaren, som känner stigarna genom skogarna, La longue Carabine», svarade Magua på bruten engelska, i det han samtidigt med ett grymt småleende lade handen på en knippa löv, varmed ett sår på hans axel var förbundet. »Hans öga är aldrig slutet och hans bössa är säker, men i likhet med den vita hövdingens korta bössa förmår den ingenting mot Le Subtils liv.»
»Le Renard är allt för tapper att minnas de sår han fått i krig eller de händer, som givit honom dem.»
»Var det krig, när den trötta indianen vilade vid sockerträdet för att äta sin majs? Vem fyllde buskarna med smygande fiender? Vem drog kniven? Vems tunga talade fred, under det att hans hjärta var färgat av blod? Var
