79
rikedomar, mina lifsmedel och min ammunition, kortligen allt, hvad läsaren känner af det redan berättade.
Härefter uppreste jag ett stort, dubbelt tält, för att skydda mig mot regnskurarna, hvilka under vissa perioder äro utomordentligt häftiga i denna trakt. Jag förfärdigade nämligen först ett tält af medelmåttig storlek och omgaf sedermera detsamma med ett rymligare, hvilket jag dessutom förstärkta med en stor pressenning.
Ifrån denna tid sof jag icke mer i den från fartyget hemtade sängen, utan föredrog en hängmatta, som tillhört kaptenen.
Nu började jag hugga mig in i klippan och bar genom mitt tält de lossnade stenarne, af hvilka jag uppförde ett slags terrass, som höjde marken innanför pallisaderne med omkring en och en half fot. Jag fick härigenom på samma gång en liten grotta, som tjenade mig till matkällare.
Det kostade mig mycken möda och tid, att fullkomna alla dessa inrättningar; och detta föranleder mig, att återkomma till några händelser, som under denna tid delvis bemäktigade sig min uppmärksamhet.
En dag nämligen, då mitt tält och min grotta ännu voro blotta projekter, inträffade det, att ett svart, tungt åskmoln upplöste sig i ett slagregn och derunder plötsligt framljungade en blixt, som åtföljdes af ett häftigt åskslag.
Blixten förskräckte mig långt mindre än tanken på mitt krut. Jag bäfvade vid den föreställningen, att hela mitt krutförrád, det enda medel, hvarigenom jag sattes i stånd att försvara mig och förskaffa mig föda, i ett ögonblick kunde sprängas i luften. Jag var ojemförligt
