80
mindre bekymrad för min egen säkerhet, ehuru jag om mitt krut tagit eld, ej ens skulle fått tid att se efter, hvarifrån olycksslaget kommit.
Denna tanke gjorde ett så djupt intryck på mig, att jag efter ovädrets slut genast inställde alla mina arbeten på byggnader och fästningsverk, för att uteslutande sysselsätta mig, med förfärdigandet af små påsar och lådor, i hvilka jag inlade krutet, för att åtminstone vara säker, att icke alltsammans på en enda gång skulle gå förloradt.
Sedan detta var gjordt, fördelade jag mina paketer på flere olika håll, så att elden icke kunde fortplantas från det ena till det andra.
Jag använde fjorton dagar på detta arbete och tror, att mitt krut, som i det hela vägde trehundrasextio skålpund, var fördeladt i minst etthundrade paketer. Det våta krutet gjorde mig ännu inga bekymmer; jag ställde det derföre i min grotta, hvilken jag behagade kalla för mitt kök; men det öfriga gömde jag i bergsskrefvor och hålor, der det var skyddadt för regnet.
Under denna tid företog jag mig hvarje dag, beväpnad med min bössa, små utflygter, dels för att förströ mig, dels för att komma i tillfälle att få skjuta något djur, dels slutligen, för att lära känna öns produkter. Genast i början upptäckte jag, att det fanns getter på densamma, och detta gjorde mig ett utomordentligt nöje; men denna glädje minskades likväl betydligt genom ett oväntadt hinder, ty dessa djur voro nemligen så misstrogna, sluga och snabbfotade, att det icke var någon lätt sak, att få dem i skotthåll.
Men jag förtviflade derföre icke, ty jag hoppades att sluteligen kunna såra någon utaf dem; hvilket äfven i
