83
öde varit, om icke genom en lycklig tillfällighet, som icke inträffar en gång bland hundra, skeppet lossnat från den sandbank, der det först fastnat, och blifvit kastadt så nära kusten, att jag fått tillfälle att rädda det mesta? Ja, huru förfärligt hade icke då mitt öde varit, om jag nödgats lefva i det hjelplösa tillstånd, i hvilket jag befann mig, då jag uppkastades på stranden, beröfvad lifvets oumbärligaste behof, och utan alla utvägar, att kunna förskaffa mig dem!
“Hvad skulle jag ha tagit mig till“, utropade jag nu, “utan bössa, utan ammunition och utan verktyg till mitt arbete, för att förskaffa mig en mängd nyttiga saker; utan kläder, utan säng, utan tält, utan ett tak öfver hufvudet!“
Detta allt hade jag i öfverflöd och var derjemte på god väg att sjelf kunna förse mig med ytterligare munförråd, ja, att till och med kunna undvara min bössa, när min ammunition en gång tog slut.
Jag var således temmeligen säker, att under min hela återstående lifstid vara fredad från bekymmer för mitt lifsuppehälle, och derförutan hade jag redan från början varit betänkt på, att på förhand möta alla tillfälliga händelser, som kunde inträffa, icke allenast efter förbrukningen af mina första förråd, utan äfven under ett möjligen inträffande sjuklighetstillstånd.
Jag tillstår för öfrigt, att jag icke hade tänkt på, att min ammunition kunde taga slut i ett ögonblick, jag menar nämligen, i fall blixten hade antändt den; men derföre förskräckte mig äfven denna tanke så mycket mera under första åskvädret.
