88
Ondt. |
Godt. |
|
Jag tillhör således icke mer menniskorna; jag är en eremit, en landsflykting. |
Men jag dör icke af hunger; jag försmäktar icke på en ofruktbar mark. |
|
Jag är värnlös och ur stånd att möta menniskors eller djurs anfall. |
Men jag har strandat på en ö, der jag icke varseblir något vilddjur, såsom i Afrika, som kunnat skada mig, och om jag nu blifvit kastad dit? |
|
Jag har inga kläder att skyla mig med. |
Men jag lefver under ett varmt himmelsstreck, der jag icke skulle kunna nyttja några kläder, äfven om jag hade dem. |
|
Jag har ingen enda varelse omkring mig, med hvilken jag kan tala, eller som kunna trösta mig. |
Men Gud har underbarligen fört fartyget nära kusten, på det jag skulle kunna hemta derifrån allt, som var nödvändigt för mina behof, eller satte mig i stånd, att sjelf sörja för dem, så länge jag lefver. |
Häraf visar sig tydligt, att det icke ges några, om också aldrig så olyckliga förhållanden här i verlden, i hvilka icke förefinnes någonting positivt eller negativt godt, hvarför man blir skyldig himmelen tacksamhet. Och af denna min belägenhet, kanske den förfärligaste, i hvilken en menniska kan råka, — måste man äfven hemta den lärdom, att det alltid står i vår makt, att
