103
blifvit medtaget för hönsen om bord på det förolyckade fartyget. Den lilla återstoden af säden var emellertid så uppblandad med sådor och dam, att jag endast behöll påsen och slog ut innehållet vid foten af klippan, på ena sidan af bålverket.
Detta hände kort före det starka regnet, och jag gaf så litet akt derpå, att jag icke en gång mindes hvar jag slagit ut kornet.
Efter vid pass en månad varseblef jag några gröna strån skjuta upp ur jorden, och menade det vara någon för mig obekant växt; men hur mycket förvånades jag icke, då jag en tid derefter såg tio till tolf kornax, så gröna och fullkomliga, man i Europa, ja till och med i England, kan finna dem.
Det är mig omöjligt, att skildra min förvåning och glädje vid detta tillfälle. Ända till detta ögonblick hade icke någon religiös princip legat till grund för mitt görande och låtande, och utomdess bekymrade jag mig föga om religiösa ämnen, emedan jag ansåg allt som händt mig endast för ett händelsernas verk, eller som man lättsinnigt plågar uttrycka sig, en ödets nyck utan att göra mig mödan eftersinna försynens ändamål och den visa ordning, som råder i alla jordiska ting.
Men då jag såg korn växa under ett himmelsstreck, som, efter hvad jag trodde mig veta, icke egnade sig till detta sädesslag, och dessutom icke i första början kunde förklara, hur det kommit dit, greps jag af en stillsam förundran, och började inbilla mig, att Gud på ett underbart sätt, utan medverkan af något frö, låtit dessa kornstånd uppskjuta ur jorden, endast och allenast till mitt lifsunderhåll i denna ödemark.
