117
Den, som läser denna berättelse, må icke vänta en beskrifning på min djupa förskräckelse under denna syn; jag försporde till och med kroppsliga smärtor och förmår lika litet skildra intrycket på min själ, sedan jag vaknat och funnit det endast hafva varit en dröm.
Jag hade förlorat Gud i mitt hjerta, och alla min fars goda lärdomar hade utplånats under de åtta år, jag tillbragt på sjön ibland menniskor, hvilkas vrånghet och sedeslöshet uppnått en lika hög grad som min.
Också kan jag icke påminna mig, att jag en enda gång under hela denna tid haft en enda tanke på Gud, eller ens velat blicka i mitt inre, för att eftersinna min vandel.
Utan att vilja det goda, utan medvetande af det onda jag gjorde, var jag försänkt i en slags andlig försoffring, och hade jag lika litet moraliskt värde, som den mest förhärdade, lättfärdige och gudsförgätne af våra sjömän, den der hvarken anar eller fruktar verldarnes Herre under faran, eller egnar honom ett tacksamt hjerta sedan den blifvit öfverstånden.
Ifall läsaren ville erinra sig den redan berättade delen af min historia, skall han förr tro mig, när jag härförutan tillägger, att jag icke en enda gång under det myckna elände jag dittills varit underkastad, föll på den tanken, att det kunde vara Herrans hand, som så tungt hvilade på mig, till rättvist straff för mina förbrytelser, mitt motspänstiga uppförande mot min far, mina många närvarande synder eller, egentligen, för hela min straffbara vandel.
Under min olyckssaliga färd till Afrikanska kusten tänkte jag hvarken på hvad som skulle bli af mig, eller
