122
Först och främst fyllde jag en stor fyrkantig flaska med vatten, och ställde den på bordet, nära intill sängen, hvarvid jag slog några jumfrur rom i vattnet, för att göra det mer stärkande.
Jag tog derefter fram ett stycke getkött och rostade det öfver elden, men kunde icke förtära mera än helt litet. Sedan gick jag ut, för att förströ mig något; men jag var mycket svag och nedslagen; mitt hjerta blödde vid tanken på min olyckliga belägenhet och derjemte fruktade jag för mina förestående lidanden.
På aftonen tillredde jag min qvällsvard, som bestod af trenne sköldpaddsägg, hvilka jag gräddade i askan. Så mycket jag kan påminna mig, var detta den enda måltid, hvartill jag dittills utbedt mig himmelens välsignelse.
Sedan jag ätit, försökte jag ännu en gång gå ut; men jag var så utmattad, att jag knappast förmådde bära bössan, utan hvilken jag aldrig lemnade min bostad. Jag kom också icke långt, utan nedsatte mig på marken och såg utåt hafvet, som var alldeles lugnt. Under det jag satt der så, genomkorsades mitt hufvud af besynnerliga tankar.
Hvad är då, tänkte jag, jorden och hafvet, hvilka jag redan sett under så många himmelsstreck? Hvaraf är då allt detta skapadt? Hvilka äro alla de tama eller vilda, menskliga eller djuriska varelserna? Hvarifrån leda vi väl vårt ursprung? Troligen äro vi allesammans kallade i lifvet af någon obekant makt, som dertill skapat jorden och hafvet, luften och himmelen. Men hvilken är denna makt?“
