Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/153

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

128


som blifvit mig visad; hvarpå jag förelade mig sjelf följande frågor:

“Hur jag icke underbarligen blifvit frälst från en sjukdom, den mest beklagansvärda belägenhet i lifvet, och som var så pinsam för mig? Har jag också besinnat detta? och huruledes har jag sedermera uppfyllt mina pligter? Gud har räddat mig, och jag har icke prisat Honom; d. v. s. jag har icke varit tacksam; jag har icke vidkänt min befrielse; huru skulle jag således kunna hoppas en ännu större?“

Dessa betraktelser inträngde djupt i mitt hjerta; jag föll på knä, och tackade Gud med hög röst, för Hans stora barmhertighet med mig.

Den 4. Straxt efter det jag stigit upp, öppnade jag bibeln och började med läsning af Nya Testamentet, hvarmed jag sedermera ifrigt fortsatte. Jag gjorde mig derjemte till en lag, att hvarje morgon och afton läsa i den, utan att derföre binda mig vid ett visst antal kapitel.

Sedan jag en tid bortåt fortsatt härmed, kände mitt hjerta den djupaste, uppriktigaste ånger öfver mitt förflutna lif.

Intrycket af min dröm upplefde på nytt, och orden: “emedan alla dessa händelser icke kunnat beveka dig till ånger“, grepo mig i det innersta. Det var denna ångerfulla känsla, hvarom jag med innerlighet bad himmelen, då jag en dag, läsande i den Heliga Skrift, af Försynen leddes till följande ställe: “Honom har Gud genom sin högra hand upphöjt till en furste och frälsare, Israel till bättring och syndernas förlåtelse.“

Boken föll ur mina händer, hvilka jag höjde mot himmelen, med en slags hänförelse, bedjande: Jesus,