129
Davids son, Jesus, du mäktige furste och frälsare, uppfyll mitt hjerta med ånger.
Detta var min första, verkliga bön; ty nu bad jag i känslan af min uselhet och i det rent bibliska, på frälsarens trösteord grundade hoppet, att Gud skulle höra mig.
Orden: “Åkalla mig, och jag skall hjelpa dig“ tycktes mig nu innehålla en helt annan mening, än den jag dittills uppfattat; jag hade icke fäst annat begrepp vid ordet befrielse, än räddning ur den fångenskap, hvari jag försmäktade; ty ehuru jag var på en ö, utgjorde likväl denna ett verkligt fängelse för mig, och det i ordets värsta betydelse.
Nu deremot började jag se sakerna ur en annan synpunkt; jag öfverskådade mitt förflutna lif med sådan afsky, och mina synder syntes mig så stora, att min själ icke bad till Gud om annat, än befrielse från syndens tryckande börda.
Mitt eremitlif tänkte jag icke mera på; jag bad icke en gång, att Gud ville rädda mig derifrån. Alla mina lidanden syntes mig ringa i jemförelse med sorgen öfver mig sjelf.
Jag har uppskrifvit detta, på det en hvar, som läser min berättelse, må finna, att det i ordets egentliga bemärkelse är en vida större Guds nåd, att blifva befriad från syndens börda, än från hvarje annat menskligt elände. — Jag öfvergår likväl nu från dessa ämnen till min dagbok.
Ehuruväl mitt materiela lif ännu var lika olyckligt, började dock mitt moraliska tillstånd att allt mera förbättras.
